Om vem som "får" gå i Prideparaden

av TOR BILLGREN

1. Ingen kan göra sig ”förtjänt” att gå i Prideparaden. Det är inget man kan kvala in till. En plats i paraden är ingen samhällelig hedersplats. Pride är ingen tacklista. Utan det är en manifestation för hbtq-personers och andra normöverskridares rätt att ta plats i samhället, och för dem som solidariserar sig med dessa grupper.

2. Om man påminner om att Pride främst handlar om olika aspekter av sexualitet, riskerar man snabbt att anklagas för att vilja avpolitisera och banalisera Pride. Jag håller inte med om det. Det viktigaste arbetet i hbtq-kampen har alltid skett på det personliga planet. Av människor som är öppna med sin sexualitet på stan, på jobbet och inför sina familjer. Som kräver att få dubbelsäng istället för två enkelsängar på hotellrummet. Som markerar mot hbtq-fientlig humor på jobbet. Som bedriver inkluderande skolundervisning. Som inför sina församlingar och resten av samhället visar att det är möjligt att vara hbtq-person och religiöst troende. Det är en många gånger osynlig kamp och den har ägt rum länge. Och den är i högsta grad politisk. Och lika viktig oavsett om den som utför kallar sig liberal eller kommunist. Att påstå något annat är att osynliggöra och pissa på generationer av hbtq-personers strävanden och risktagande genom decennierna.

Triggervarning: Punkt 3-5 handlar om polisen. 

3. Det är utmärkt att gaypoliser medverkar i Prideparaden, eftersom det signalerar att det görs viktigt arbete för att förbättra bemötandet av hbtq-personer och utredandet av t.ex. hatbrott. Vad har de som motsätter sig polisens medverkan för idéer om hur brottsbekämpning ska gå till? Vem ska man vända sig till om man blir utsatt för ett brott? Vem ska utreda det?

4. Ett argument som ofta hörs mot polisens medverkan är att poliskonstaplar medverkar vid utvisningar av hbtq-flyktingar som fått avslag på sin asylansökan. Men att rikta det missnöjet mot poliser är irrationellt, eftersom de inte har med besluten att göra. Om någon ska kritiseras för utvisningar är det
a.) de politiska partierna som stiftar lagarna.
b.) tjänstemännen som utreder asylansökningarna, det vill säga jurister och socionomer.
Att ge sig på polisen för utvisningar är som att klandra arbetarna i kolgruvorna för klimatförändringarna.

5. Ett argument mot polisens medverkan är att deras närvaro gör att paraden inte blir ett ”tryggt rum” för hbtq-personer som har negativa erfarenheter av polisen. Om man ska vara konsekvent med argumentet om trygga rum riskerar man snabbt att hamna på tunn is. För frågan som infinner sig är: ”Tryggt rum för vem?”.
a.) Kan man över huvud taget välkomna företrädare för kyrkor, moskéer och andra församlingar i paraden? Det är ju i dessa rum som det värsta förtrycket formulerats och upprätthållits genom tiderna.
b.) Ska LO kunna medverka? En tredjedel av LO:s medlemmar är SD-sympatisörer. Hur påverkar det tryggheten för hbtq-personer som känner sig hotade av SD?
c.) Psykologer och psykiatriker har förpestat livet för hbtq-personer genom tiderna. Ska de stoppas från att medverka som grupp?
d.) Läkare och operationssjuksköterskor har utfört tvångssteriliseringar på transpersoner i decennier. Ska dessa yrkesgrupper uteslutas?
e.) Och så vidare.

6. Den som känner behov av att angripa hbtq-personer i Prideparaden för att de inte delar ens tro eller politiska övertygelse, kanske helt enkelt befinner sig på fel plats.

 7. Happy Pride.

Om Pride Järva

av TOR BILLGREN

1. Några punkter om Pride Järva som äger rum den 27 juli i Stockholmsområdet.

2. Den politiska rörelse som Pride Järva vuxit fram ur är traditionellt sett endast intresserad av sexuella minoriteters rättigheter så länge dessa kan användas som slagträn i kampen mot andra minoriteter, i detta fall muslimer. Evenemangets syfte är att så split och bidra till polarisering.

3. Denna rörelses engagemang för hbtq-personer (eller i alla fall hb-personer – transpersoner och queera brukar inte omfamnas med samma emfas) klingar alltså falskt. Det är en falskhet som ständigt förstärks genom uttalanden av SD-politiker, som Björn Söders klassiska utläggningar om ”sexuella avarter” och Jimmie Åkessons uttalanden om Prideparaden i Almedalen tidigare i sommar. Vi ska inte heller glömma tidningen Dispatch Internationals artikelserie om Pride för två år sedan. En stor del av det teoretiska stoffet var hämtat från konservativt kristna rörelser i USA, som lägger stora resurser på att verka för försämrade villkor för hbtq-personer. Bland annat åberopade tidningen en ”expert” som i andra sammanhang förespråkar kriminalisering av homosexualitet. I länken finns mer utförliga kommentarer om granskningen.

 4. Det är dock inte svårt att se varför Pride Järva har kunnat uppstå. De mer etablerade politiska och opinionsbildande krafterna i landet har ofta legat lågt när det gäller att problematisera antihomosexuella attityder som motiveras av islam. Kritiken har ramlat mellan olika hänsynstaganden, vilket har lett till att muslimska hbtq-personers förtryckare sällan utmanas eller kritiseras. Tvärtom läggs mycket energi på att önsketänka bort religionens betydelse i sammanhanget. Detta vacuum har lämnat fältet öppet för populistiska spektakelmakare, som nu har tagit något som kan misstas för ett initiativ i frågan.

5. Därmed inte sagt att manifestationer som Pride Järva skulle vara principiellt otänkbara. Huvudfokus måste dock vara solidaritet med muslimska hbtq-personer som bor i de aktuella områdena. (Eller hbtq-personer som kommer ur andra konservativt religiösa sammanhang, som den katolska kyrkan, Livets Ord, den syrisk-ortodoxa, Mekane Yesus, osv.) Evenemangen måste utformas utifrån deras villkor och önskemål, och ske i samarbete med lokala organisationer.

6. Man ska heller inte glömma att det de facto sker ett ständigt jobb med attitydförändringar och normkritik inom olika grupper, organisationer och församlingar. Bästa sättet att bidra till förändring är att stödja dessa krafter.

Satir över Dispatch Internationals religiösa källor

av TOR BILLGREN

Som jag skrev igår baserar Dispatch International sin granskning av Stockholm Pride på religiösa sajter med starkt antihomosexuell agenda. Genom sina olika organisationer (Family Research Council, American Family Association, NARTH, Americans for Truth, American College of Pediatricians osv osv osv) har den kristna antihomosexuella rörelsen i USA under decennier förfinat konsten att vinkla och förvränga vetenskap för att den ska passa in i deras världsbild. På ytan ser texterna och pamfletterna ut att vara vetenskapliga och vederhäftiga med imponerande många fotnoter och hänvisningar, men skrapar man på ytan blottas de religiösa underströmmarna.

För att visa hur detta sätt att presentera vetenskap fungerar, författade folket bakom bloggen Box Turtle Bulletin år 2006 satirpamfletten "The Heterosexual Agenda", där de använder de antihomosexuella rörelsernas selektiva och agendastyrda blick på forskning, och imiterar det alarmistiska språkbruket 

Bland annat BEVISAS nedanstående:

--heterosexual militants have embarked on a systematic assault on American values; 
--heterosexual activists plan on recruiting your children into their lifestyle; 
--heterosexuals are undermining traditional marriage; 
--heterosexuals are undermining the health and safety of society; 
--violence has become a hallmark of the heterosexual lifestyle; 
--heterosexuals are intent on eventually recriminalizing all freedoms of expression for gay men and women. (It’s already happening in Zimbabwe, Nigeria, and throughout the Middle East where the heterosexual agenda is well advanced.) 

"The Heterosexual agenda" är tillgänglig som PDF genom den här länken.

Dispatch International tar hjälp av religiös fundamentalism i Pride-granskning

av TOR BILLGREN

När Dispatch International nu storsatsar på att granska Stockholm Pride, gör de det med inspiration och stoff från starkt antihomosexuella och religiöst fundamentalistiska organisationer i USA. Retoriken och attityden är identisk med den man kunde se i Livets Ord-tidningen Världen Idag i mitten av 00-talet, något som jag ägnade stora delar av denna blogg till att bemöta på den tiden.

Det finns flera artiklar att kommentera i artikelserien, men jag nöjer mig här med chefredaktören Ingrid Carlqvists ledare Varför locka in unga i en farlig livsstil?

1. 
Själva grundpremissen för artikeln är den gamla antihomosexuella vanföreställningen om att homosexuella förökar sig genom rekrytering. Det är bland annat denna föreställning som motiverar de repressiva lagarna i länder som Ryssland och Uganda.

2.
Hon använder konsekvent begreppet ”sexuell livsstil”. Det är ett väl beprövat sätt från religiöst håll att slippa tala om homosexualitet som en läggning, utan ett val, dvs något man kan (och bör) vänja sig av med. Men det är ett luddigt och svårdefinierat begrepp. Lever jag själv i en homosexuell livsstil, till exempel? Jag är gift med en man, men delar hem med en kvinna som är mor till vårt gemensamma barn? Var börjar och slutar den homosexuella livsstilen? Här är en kort text om strategierna kring pratet om den där besynnerliga livsstilen.

3.
Carlqvist blandar ihop sexuella praktiker med "livsstil". Det vill säga att en viss "livsstil" underförstått för med sig vissa praktiker. Så är det inte. Den som vill kommentera eller förfasa sig över en viss typ av sex bör göra just det, och inte blanda in läggning, sexualitet eller "livsstil". (NYHETSFLASH: Analsex, oralsex, onani och BDSM förekommer även bland heterosexuella.)

4.
Hon häver ur sig att pedofili uppmuntras för homosexuella. What? Var finns beläggen?

5.
Trots att Dispatch International på ytan tycks ta avstånd från extrema religiösa uttryck, baserar Carlqvist alltså sin text på källor från konservativt kristna lobbyorganisationer i USA, som Christian Apologetics and Research Ministry och Family Research Council (FRC), som lägger miljontals dollar om året på sin aktivism för försämrade villkor för homosexuella. Peter Sprigg, som har sammanställt den lista  över ”myter” om homosexualitet som Carlqvist hänvisar till är en känd förespråkare för kriminalisering av homosexuella handlingar. Hon kunde lika gärna vänt sig till en islamistisk imam.

6.
Carlqvist lyfter också upp en riktig klassiker i antigaysammanhang, nämligen Paul Camerons studie om att homosexuella lever 10-20 år kortare än heterosexuella. Cameron är en religiöst motiverad antigayaktivist, känd för oetiska och ovetenskapliga metoder. Här ligger en ordväxling mellan mig och Världen Idag, efter att tidningen skrivit en artikel om studien 2005.

7.
Av källorna och länkhänvisningarna att döma har hon delvis baserat sina efterforskningar på Ron Lindens webprojekt AMOSO/EMASO, som jag skrev utförligt om 2006, när han turnerade i Sverige. Ytterligare ett religiöst motiverat antihomosexuellt projekt, som bottnar i privata aversioner mot vissa sexuella praktiker. 

Några texter:

Aversionskampanj på turné

Förakt, förvanskning och fabuleringskonst

Antigayaktivismen når nya groteska höjder

8.
Att förvränga, felcitera och illvinkla seriös forskning är något de religiösa lobbyorganisationerna som FRC förfinat till en konstform. De är mästare på att utforma pamfletter och artiklar så att de SER UT att vara vetenskapligt vederhäftiga. Här ligger en text om denna typ av vetenskapsförvrängning.
Där framgår bland annat att två av forskarna som Ingrid Carlqvist hänvisar till i dokumentet om de tio myterna har protesterat mot hur deras forskning vantolkas och missbrukas av religiösa debattörer (Dr Robert Spitzer och Dr Kyle Pruett).

9.
Mer läsning: Genomgång av en FRC-studie om självmord bland homosexuella.

10.
Om det inte varit tydligt tidigare: Dispatch International vill inte homosexuella väl. När det ser ut som att de tar homosexuella i försvar, är det bara för att kunna använda oss som slagträ i sin kamp mot islam. Men genom att lyfta fram organisationer som vill försämra för homosexuella, och personer som förespråkar statlig förföljelse och kriminalisering av homosexuella handlingar, hamnar tidningen på precis samma nivå som sina huvudfiender: islamisterna. I attityderna gentemot  homosexualitet förenas alla populister och extremister, religiösa såväl som politiska. 

11. 
Uppdatering: Missa inte den fantastiska satiren "The Heterosexual Agenda", som använder de antihomosexuella rörelsernas selektiva och agendastyrda blick på forskning, och imiterar det alarmistiska språkbruket.

Exodus International lägger ner

av TOR BILLGREN

Igår - mitt under sin stora årliga konferens - meddelade den kristna exgay-organisationen Exodus international att de lägger ner verksamheten. Här ligger Jim Burroways liveblogg från konferensen, och här pressmeddelandet. Idag postade organisationens ordförande Alan Chambers en ursäkt på hemsidan.

“I am sorry for the pain and hurt that many of you have experienced. I am sorry some of you spent years working through the shame and guilt when your attractions didn’t change. I am sorry we promoted sexual orientation change efforts and reparative theories about sexual orientation that stigmatized parents.

“I am sorry I didn’t stand up to people publicly ‘on my side’ who called you names like sodomite—or worse. I am sorry that I, knowing some of you so well, failed to share publicly that the gay and lesbian people I know were every bit as capable of being amazing parents as the straight people that I know. I am sorry that when I celebrated a person coming to Christ and surrendering their sexuality to Him, I callously celebrated the end of relationships that broke your heart. I am sorry I have communicated that you and your families are less than me and mine.

“More than anything, I am sorry that so many have interpreted this religious rejection by Christians as God’s rejection. I am profoundly sorry that many have walked away from their faith and that some have chosen to end their lives.

“You have never been my enemy. I am very sorry that I have been yours. I hope changes in my own life, as well as the ones we announce tonight regarding Exodus International, will bring resolution, and show I am serious in both my regret and offer of friendship. I pledge that future endeavors will be focused on peace and common good.”

Ta all homofientlighet på allvar

av TOR BILLGREN

Ett av sommarens teman i medierna har varit splittringen inom hbt-rörelsen i samband med årets Stockholm Pride. I bakgrunden ligger delvis olika föreställningar kring om och hur kampen ska fortsätta, nu när de flesta juridiska orättvisor är undanröjda, när kyrkan förlorat sina tolkningsföreträden, när bögar och flator är en allt vanligare syn i det offentliga rummet, bland bröllopsgästerna, i medier och så vidare. En däst självgodhet har spritt sig i rörelsen, något som provocerar mer radikala aktivister, som vill utvidga kampen till allt från att störta kapitalismen till att avskaffa försvarsmakten.

För en hbt-rörelse borde det väl dock vara mer relevant att fokusera på homofientlighet. Och trots de senaste decenniernas framsteg frodas den fortfarande på många håll – ofta ostörd och oemotsagd. Till exempel inom de islamska samfunden. I den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan, som har många anhängare i Sverige. I de katolska och ortodoxa kyrkorna, och så vidare. Vilket stöd får hbt-personer som lever i dessa sammanhang? Vem lyfter fram deras situation? Vem kritiserar deras förtryckare?

Om vi menar allvar med att dessa samfund är en del av svenskt samhällsliv, måste deras syn på hbt-frågor också tas på allvar och problematiseras. Att ständigt undanta dem eller se mellan fingrarna är i förlängningen exkluderande. ”Gör som ni vill i era reservat”-attityden kan inte bidra till något annat än utanförskap.

Detta är särskilt viktigt just nu, när högerpopulistiska krafter låtsas brinna för homosexuellas rättigheter – fast bara för att kunna använda gruppen som slagträ i kampen mot islam och invandring. Att avstå från att diskutera islamskt motiverad homofobi för att man inte vill ge Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn är ett fegt svek mot homosexuella muslimer. Det måste finnas demokratiskt hållbara sätt att närma sig dessa frågor på. Och nej, det är inte att sparka nedåt. Religion är makt.

Eller har jag fel? Ska man vara avvaktande? Måste saker få ta sin tid? Är det viktigare att bygga starka relationer mellan olika kulturer, innan man ger sig in i de känsliga frågorna – trots att det innebär att hbt-personer kommer i kläm?

Jag vet inte. Saken måste diskuteras utförligt. Vilka strategier är framgångsrika, vilka är kontraproduktiva? Kan det vara så att den förhållandevis snabba utvecklingen i Skandinavien har bidragit till att pendeln att svängt på ett olyckligt sätt i delar av Baltikum och Ryssland, där lagar som förbjuder ”homopropaganda” införts de senaste åren? Eller i Moskva, där man förbjudit homosexuella från att demonstrera för sina rättigheter i hundra år framöver, och kastat feminister i fängelse för att de protesterat mot patriarkatet i en kyrka? Situationen försämras även i en del afrikanska länder, som Zimbabwe och Uganda, där alltför högljutt västligt engagemang ofta får motsatta effekter, eftersom man – av förståeliga skäl – inte gärna tar order från västvärlden.

Det värsta som kan hända är om denna komplexitet leder till att frågan om hbt-personers villkor i marginaliserade grupper i Sverige, eller i resten av världen för den delen, relativiseras bort eller faller mellan stolarna. Det är just för att den är jobbig och snårig, som den måste ventileras. I många fall gäller det livet.

Publicerad i Expo, nr 3 2012 (september)

Debatt med Queers against pinkwashing

av TOR BILLGREN

I somras debatterade jag begreppet "pinkwashing" med med nätverket Queers Against Pinkwashing. Det började med denna krönika i Sydsvenskan den 4 augusti 2012:

Årets Prideglosa nummer ett är ”pinkwashing”.Ett träffande begrepp som beskriver hur högerpopulistiska rörelser utger sig för att vara gayvänliga, och därmed försöka skyla över resten av sin fördomsbaserade politik. Syftet med denna rosafärgade retorik är förstås att angripa muslimer.

Den manifestation som islamfientliga English Defense League genomför idag i Stockholm – samtidigt som Prideparaden – är ett tydligt exempel. Ett annat är den debattartikel Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet i mars 2010, där han drev tesen att Sverigedemokraterna är ett parti för hbt-personer. Det är naturligtvis skrattretande, eftersom partiet fortfarande förespråkar diskriminering på grund av sexuell läggning. Dessutom haglar de homofientliga uttalandena som aldrig förr. I veckan kunde vi till exempel i tidskriften Expo läsa hur SD:s ordförande i Härryda konstaterade att det inte går att förbjuda homosexualitet, eftersom det är för dyrt att internera och lobotomera homosexuella. Pinkwashing är ett klockrent uttryck för att beskriva SD:s oärliga krumbukter i frågan.

Men ibland får jag en känsla av att begreppet också används för att slippa diskutera känsliga och komplicerade frågor. Som hos det svenska nätverket Queers Against Pinkwashing. Deras aktivism är nästan helt inriktad mot Israel, som påstås framställa sig som ett paradis för bögar och flator – bara för att kunna peka ut de arabiska grannländerna som homohelveten.

Men där stannar resonemanget. Följfrågan om hur det de facto är för homosexuella i arabvärlden uteblir. Det är som att det skulle vara fel att påpeka att muslimska länder ofta är repressiva mot hbt-personer och att muslimska samfund i regel är homofientliga.

Naturligtvis finns det goda skäl att kritisera Israels ockupationspolitik. Men att i samma andetag närmast beklaga sig över att landet har liberala hbt-lagar, är kontraproduktivt. Det är inte mindre homovänlighet som behövs i Mellanöstern.

Tänk om de som har djupa kunskaper om islam och är engagerade i kampen mot islamofobi och hbt-fientlighet, istället kunde försöka bidra med argument kring hur man kan bemöta muslimsk homofobi på ett retoriskt hederligt och demokratiskt hållbart sätt? Detta är förstås extra angeläget just nu, när hbt- personer används som slagträ i högerpopulistiska rörelsers kamp mot just islam. Att ställa grupper mot varandra är ett av de äldsta och billigaste tricken i boken. Det är ett stöd som man aldrig kan acceptera, eftersom det är falskt.

Att belysa och problematisera homofobi som inspireras och upprätthålls av islam handlar förstås inte om att angripa muslimer. Tvärtom – syftet är att stödja muslimer, det vill säga de många bögar och lesbiska som lever i religiös och social utsatthet. Solidaritetsperspektivet måste ändras – från den abstrakta massan till den förtryckta individen.

* * * * * *

Queers against pinkwashing svarade den 15 augusti:

Den 7 augusti skrev Tor Billgren om pinkwashing, och att vi i QAP (Queers Against Pinkwashing) använder begreppet för att slippa diskutera ”känsliga och komplicerade frågor” gällande Israel och Palestina.

Vi använder termen pinkwashing för att beskriva Israels pr-arbete, som under namnet Brand Israel sedan 2005 syftar till att omvandla statens image från ockupationsmakt till ”Mellanösterns gayparadis”. Det handlar givetvis inte om att vi är emot Israels liberala gay-lagstiftning, utan om hur staten utnyttjar den retoriskt.

Det är lättare att leva som öppen i Tel Aviv än i delar av Västbanken, vi har aldrig sagt något annat. Det vi kritiserar är hur detta faktum används, enligt modellen; kolla på palestinierna – de behandlar sina bögar och flator så illa att de förtjänar att ockuperas.

Tor Billgren frågar hur man kan argumentera mot muslimsk homofobi på ett ”hederligt och demokratiskt” sätt. Vi tror inte det är någon skillnad på att bemöta homofobi från muslimer än från andra grupper. Homofobi ska inte bemötas för att personen är muslim, utan för att personen är homofob, och det är viktigt att se och förstå skillnaden.

Det finns inget fel i att belysa homofientlighet i muslimska länder, det är bra. Men genom att ompaketera en hel religion och hela länder som homofoba framställer man det som att där inte finns några hbtq-personer. Den palestinska hbtq-organisationen Aswat säger: ”Tror du på palestinska queers rättigheter måste du arbeta mot ockupationen. Den hämmar rörelsefriheten, friheten att tala, att leva, att välja och att få vara sig själv.”

* * * * *

Jag bemötte QAP med följande:

Om Israel är homovänligt, har landet all rätt att marknadsföra sig så. Och om de palestinska områdena därmed framstår i negativ dager, är det ett problem som palestinierna måste ta tag i genom att ändra sina attityder mot homosexualitet.

Resonemanget om att omvärlden skulle betrakta Israels ockupation som mer OK, för att bögar och flator behandlas dåligt i de palestinska områdena är absurt. Det krävs mer än så för att vända en ockupation till något positivt. Dessutom är största delen av världen antihomosexuell. Att vara homovänlig kan lika gärna ligga en nation i fatet internationellt sett.

QAP förespråkar en övergripande strategi, istället för att angripa specifikt muslimsk (eller kristen eller judisk) homofobi. Jag menar att kampen måste ske på alla plan. Vi får inte glömma att religioner är maktstrukturer, och att kritik mot religiösa uttryck är maktkritik. Det är just genom problematiseringen av kristendomens antihomosexuella föreställningar som det har vuxit fram en befrielseteologi som kristna homosexuella har kunnat hitta ett hem i – och som påverkat konservativa krafter i liberal riktning. Denna utveckling måste vara möjlig även inom islam.

Gore Vidal och det subversiva fröet

av TOR BILLGREN

Massala (Stephen Boyd) och Ben-Hur (Charlton Heston) dricker en skål.

Mitt under den svenska Prideveckan kommer beskedet att den amerikanske författaren Gore Vidal avlidit, 86 år gammal. En citatmakare i klass med Oscar Wilde och en av pionjärerna i kampen mot de fördomsfulla vanföreställningarna om män som har sex med män. 

En av hans mest intressanta bedrifter är att han lyckades smuggla in en homoerotisk laddning i mastodontfilmen ”Ben Hur” (1959), som han var en av manusförfattarna till. Han tänkte sig att huvudpersonerna Massala (Stephen Boyd) och Judah Ben-Hur (Charlton Heston) hade ett förflutet som älskare, vilket antyds i scenen där de återses efter många år. Enligt Vidals memoarer var Boyd införstådd med det hela under inspelningen, medan Heston var ovetande om den pikanta detaljen. 

Det är otroligt smart gjort. Med några knappt märkbara ögonkast lyckades Vidal plantera ett subversivt frö i filmen som mot slutet av sina tre timmar och fyrtiofyra minuter urartar i en av filmhistoriens mest bisarra hyllningar till kristendomen. 

Publicerad i Sydsvenskan den 2 augusti 2012

Pilnsnerfilmsarkaiskt pronomen

av TOR BILLGREN

I kölvattnet av ”hen”, som fortfarande skapar indignation i konservativa kretsar, har ytterligare ett könsneutralt pronomen börjat dyka upp i tidningsspalter och sociala medier. Nu är det ordet ”man”, onekligen med vissa maskulina associationer, som ersätts av det mer androgyna ”en”. Exempel: ”Könsroller är inget en föds med, utan något en fostras in i.”

Det är underbart att se radikala normbrytare och könsanarkister anamma detta arkaiska och rurala språkbruk som doftar av såväl Carlsson i ”Hemsöborna”, som pilsnerfilmernas Dagmar Ebbesen-hushållerskor.

Vågar en hoppas att samtidsspråket kommer att berikas ytterligare med ord och egenheter ur denna språkskatt? "Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina vädret ur dig, om du är klöverstinn." 

Publicerad i Sydsvenskan den 1 augusti 2012

Diskussion om begrepp

av TOR BILLGREN

Igår läste jag en artikel i Fria Tidningen om hur islamfientliga English Defence League och dess systerorganisationer använder Pridefestivaler som plattformer för sin kamp mot islam och muslimer. Mot bakgrund av vårens debatt om uppseendeväckande vänsteraktioner vid hbt-manifestationer (se punkt 2 nedan), twittrade jag följande:

Stackars Pride. Ockuperas av både höger- och vänsterextremister. http://www.fria.nu/artikel/93775

Sexologen och radiomannen Robert Jacobsson undrade vad jag menade med det, och jag svarade:

Slagträ i kampen mot kapitalismen å ena sidan och mot islam å den andra

Jacobsson fortsatte:

aha - jag tolkade det som något ironiskt. hur tycker du Pride har ockuperats av "vänsterextremister"?

på vilket sätt är de nämnda aktionerna utförda av "vänsterextremister"? vad är en vänsterextremist enligt dig?

Biologiprofessor Erik Svensson var också nyfiken på hur jag menade:

Ja, vad menar du? Är kritik av kapitalismen "vänsterextremism" och hur kan du jämföra det med Breivikterror?

Ja, jag skulle också gärna höra din definition av vänsterextremist. Är jag t.ex., vänsterextremist?

Jag svarar så här:

1. 

Jag skulle definiera en extremist som en person som strävar efter att implementera sin agenda med våldsamma och/eller störande metoder (avbryta tillståndsgivna manifestationer, trakassera meningsmotståndare, krossa skyltfönster etc), alternativt en person som har extrema och/eller populistiska åsikter, t.ex. att Sveriges rättssystem styrs av CIA, världsekonomin styrs av judiska bankirer, att medierna regeras av homosexuella nätverk, att samhället måste förändras genom revolution, att Israel låg bakom 11 september-attentaten, att Svenskt Näringsliv styr medborgarnas konsumtionsvanor med hjälp av nanodatorer som injiceras tillsammans med influensavaccin, att det pågår ett kulturellt krig mellan islam och kristendomen, och så vidare.

2.  

När jag skriver att Pride och hbt-rörelsen är ockuperad av vänsterextremister avser jag främst fyra händelser:

• Regnbågsparaden i Göteborg i maj 2010. Maskerade aktivister ur paraden angrep Livets Ord-medlemmar och vandaliserade deras materiel. Jag skrev ett affekterat inlägg om händelsen.
• Prideparaden i Stockholm förra året. Aktivister ur nätverket Ofog kapade Försvarsmaktens sektion i paraden och exponerade kränkande och generaliserande omdömen de deltagande soldaterna.
• HBTQ-festivalen i Göteborg i juni i år. Ett seminarium om hatbrott avbröts av personer som ville göra ett migrationspolitiskt statement.
• Att folket bakom Uppsala Pride har approprierat begreppet Pride för en antikapitalistisk manifestation. Naturligtvis har jag inga synpunkter på att någon arrangerar antikapitalistiska evenemang, men genom att kalla det hela för Pride skapar man en onödig förvirring, eftersom begreppet är vedertaget som en manifestation för hbt-personers rättigheter och kärlek, och har en inkluderande hållning, där faktorer som etnicitet, yrkesval och politisk och religiös övertygelse ska vara underordnade. 

Min generella kritik mot ovan nämnda aktioner är att homo- och bisexualitet handlar om läggning/identitet, inte om åsikter och politiska värderingar.

3. 

Som framgår i artikeln jag länkade till, håller Pride alltså också på att ockuperas från högerextremt håll. Vi har de senaste åren också sett hur Sverigedemokraterna svängt från explicit homofientlighet till en mer accepterande hållning. Ett bra exempel är partiledaren Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet 2010, där han t.o.m. bad om ursäkt för olika partiföreträdares antihomosexuella uttalanden.

För den som studerat partiets politik över tid är det dock mycket tydligt att ursäkten är falsk och att SD:s omsorger om homosexuella inte handlar om något annat än att kunna använda dem som slagträ i kampen mot islam. Och den typen av politiskt "stöd" kan man aldrig acceptera. Samtidigt – och det är detta som är svårt och intellektuellt utmanande – måste man hantera och diskutera det faktum att islam generellt HAR ett mycket problematiskt förhållande till hbt-frågor och att det är extremt ovanligt med homovänliga samfund på samma sätt som det finns inom t.ex. kristendomen och judendomen. Det enda jag känner till är nätverket Inner Circle i Kapstaden – men det är mer en stödgrupp, inget samfund.

Den provocerande integriteten

av TOR BILLGREN

När Anja Pärson kom ut ur garderoben i Sommar i P1 påpekade hon att hon inte ville bli någon gayikon. Detta fick aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl att i tisdags publicera en insinuant text där han skällde henne för att vara osolidarisk mot den gayrörelse som ”möjliggjort hennes öppna kärleksliv”.

Det är dumheter. Det viktiga är att göra skillnad, och det gör Pärsons historia alldeles avsett om hon ställer sig till förfogande som utställningsobjekt på Pride.

I grund och botten handlar förmodligen Sandahls text inte alls om Anja Pärson, utan om honom själv och hans behov att bedyra sin radikalitet. Att han väljer att göra det på det minst bästa sättet, det vill säga genom att kritisera en radikal handling för att inte vara radikal på rätt sätt, är hans problem. Nu hoppas jag att han hittar någon annan att tycka synd om än de lesbiska tjejer som han anklagar Pärson för att ha förrått, när hon valde att komma ut på sina egna villkor. Att integritet kan vara så provocerande.

Publicerad i Sydsvenskan den 28 juni 2012

Yttrandefriheten beskärs i Ryssland

av TOR BILLGREN

Sydsvenskan skriver idag om nya lagar i S:t Petersburg, som förbjuder uttalanden om homosexualitet som inte är negativa.

Drygt tusen kronor i böter blir straffet för den privatperson som offentligt talar i positiva ordalag om homosexualitet i Rysslands andra stad, S:t Petersburg. Det beslutade stadsfullmäktige i går med 31 röster mot 6.

Tjänstemän som gör sig skyldiga till brottet ”propaganda för homosexualitet” riskerar upp till det tiodubbla straffet. Organisationer som kämpar för homosexuellas rättigheter kan dömas till drygt hundratusen kronor i böter om deras publikationer bedöms strida mot det nya förbudet. I lagtexten jämställs homosexualitet med pedofili – straffet för den som offentligt förordar sex med barn blir detsamma.

Lagförslaget lades fram av fullmäktigeledamoten Vitalij Milonov som representerar maktpartiet Enade Ryssland. Han föreslår nu att en särskild moralpolis som består av ”troende personer” upprättas i S:t Petersburg.

Förutom att yttrandefriheten och opinionsarbetet kring hbt-frågor stryps helt, får lagen också konsekvenser för forskningen, eftersom den innebär att vetenskapliga artiklar med objektiv hållning till homosexualitet kan bli olagliga.

Ryssland och andra före detta kommunistdiktaturer har länge varit "det nya slagfältet" för USA:s kristna antigaylobby. Jag tror att Ryssland är fullt kapabla att stifta människorättsvidriga lagar på alldeles egen hand, men man ska inte underskatta det moraliska stödet till homofientlighet som strömmar över världen från USA:s många homoparanoida församlingar och organisationer.

Amsagor om religiösa nätverk

av TOR BILLGREN

På femtiotalet var det föreställningar om homosexuella nätverk i maktens korridorer som fick rättrogna att darra och agera irrationellt i samband med Kejneaffären. På 2010-talet är det idéer om religiösa nätverk som skapar samma typ av panik.

Idag begärs tidningen Aluma i konkurs, skriver Dagen. Orsak: Att den redaktionella ledningen hoppat av för att de är rädda för vad "folk ska tycka" om att den nytillsatte ansvarige utgivaren tidigare arbetat för Livets Ord. "[D]e har en konservativ syn på homosexualitet och abort", är en av den före detta chefredaktörens förklaringar till varför hon inte kunde stanna kvar. Och slår därmed underförstått även fast att hon aldrig skulle kunna jobba under en chef som är medlem i eller har arbetat för en muslimsk församling [eftersom det som bekant inte existerar några homovänliga sådana]...

Läs Sydsvenskans utmärkta reportage om tioårsfesten som kom av sig för bakgrund och fördjupning.

Den osvikliga tajmingen för elände

av TOR BILLGREN

Idag invigs Stockholm Pride – för första gången i Kungsträdgården (istället för Tantolunden). För första gången gratis (istället för att kosta runt tusenlappen). Tiotusentals hbt-personer från hela landet tar sig till Stockholm för att festa, gå på seminarier och uppleva ruset av att vara en i mängden, istället för ett tolererat undantag.

Veckan innan festivalen kommer det traditionsenligt eländesnyheter som berör hbt-personer. Det brukar i regel vara hatbrottsstatistik, men i fredags handlade det för omväxlings skull om att homosexuella har svårare att få jobb. Och medierna hakade i vanlig ordning på.

Det är naturligtvis inte märkligt att nyheter publiceras på ett sätt som ger största möjliga genomslag. Men det finns också en unkenhet i den osvikliga tajmingen – som att hbt-personer inte skulle få festa och vara i centrum ens för en vecka, om det inte samtidigt också är lite synd om dem.

Publicerad i Sydsvenskan den 1 augusti 2011

Bokrecension: Den moderna homofobin

av TOR BILLGREN



Den moderna homofobin
Eva Borgström (red)
Charlie by Kabusa

För några månader sedan blev jag kontaktad av en ung palestinier som bad mig radera ett inlägg på min blogg där han nämndes vid namn. Jag hade skrivit om ett offentligt seminarium där han frispråkigt berättat om sina erfarenheter som öppet homo­sexuell muslim. Men nu hade saker förändrats till det värre och han kände sig inte längre trygg av att kunna identifieras som bögmuslim på internet. Så naturligtvis raderade jag inlägget.

Det är ingen överraskning att det fortfarande finns brutala homofientliga strömningar, både i Sverige och resten av världen. Ska man vara petnoga är de norm, statistiskt sett. Lagar kan förändras till det bättre över en natt, men attityder och fördomar tar generationer att få bukt med. Den gamla klyschan om att friheten ständigt måste erövras är tragiskt sann.

Därför var det med stor förväntan jag gav mig i kast med antologin ”Den moderna homofobin”. Fjorton pinfärska texter författade av främst göteborgska akademiker och hbt-aktivister. Men trots att islam länge har varit ett självklart fenomen i det svenska samhället och en av de största religionerna i landet, bortser boken nästan helt från homosexuella muslimers situation. Historieprofessorn Gunlög Fur tangerar frågan i sitt bidrag, kriminologiprofessor Eva Tiby likaså, men utan att fördjupa diskussionen.

Antihomosexuell retorik rotad i protestantism, katolicism och frikyrka har debatterats och bemötts i decennier. Därmed får det vara dags att gå vidare. Det finns massor av svenska hbt-personer som tillhör andra kristendomsvarianter och religioner än de som redan har stötts och blötts. Hur är det till exempel i syrisk-ortodoxa församlingar?

Problematiken är högaktuell. Under sommaren har Svenska Dagbladet uppmärksammat hur de muslimska organisationerna Sveriges Imam Förbund och Troende Unga Framtida Förebilder (TUFF) använt statsbidrag för att finansiera extremt homofientlig ”information”.

Detta samtidigt som vi har ett politiskt klimat i Sverige (och Europa) där populistiska krafter använder homosexuella som slagträ i sin kamp mot islam. Denna typ av polariseringar är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle och därför behövs ett samtals­klimat där vi kan diskutera homofobi och islamofobi som två problem som förtjänar att tas på lika stort allvar.

Det är en svår balansgång. Debatten är full av fallgropar och bluff- retorik. Som att tolerans, respekt och människovärde är saker som måste förtjänas, eller att individer är kollektivt ansvariga för ”sin grupps” åsikter och handlingar. Därtill måste man förhålla sig till de perverterade föreställningarna om islam som terrordådet i Oslo är ett uttryck för.

Frågans komplexitet gör att den oftast ignoreras. De som ser mellan fingrarna på homofobi motiverad av islam tror att de skyddar en redan utsatt grupp. Men i själva verket sviker de människor som ofta är ännu mer utsatta. Parians paria.

Istället för att ge läsarna teoretiskt kött på benen och argument för att navigera i dessa förrädiska retoriska farvatten uppehåller sig ”Den moderna homofobin” mest vid förargligheter som svenskfödda homoakademiker kan råka ut för i korridorer och personalrum. Och visst finns det ett vardagsförtryck. Visst finns det ett hat. Visst ska man tala om det. Men när ska vi belysa och problematisera situationen för hbt-personer med rötter i kulturer som präglas av starka patriarkala, kollektivistiska och religiösa strukturer? Bokens prioriteringar känns som att beordra manskapet på en sjunkande skuta att putsa kaffesilvret istället för att bemanna länspumparna.

Nu är den största behållningen istället de texter där författarna angriper ämnet homofobi utifrån sin egen aktivisthistoria. Prästen Lars Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få sitt kanadensiska äktenskap erkänt i Sverige, läkaren Anna Westerståhl om att vara genushäxa på landets största sjukhus, den framlidna FI-talespersonen Stina Sundberg om den konfliktfyllda starten av Kvinnofolkhögskolan i Göteborg.

Dessa historier är bra påminnelser om att det inte är politiker och journalister som driver utvecklingen för lika villkor framåt, utan enskilda individer och deras envishet, stolthet och mod att bryta tystnaden. Det vill säga precis vad den unge palestiniern försökte göra genom att komma ut och vittna om sina erfarenheter på det där seminariet. Att mekanismerna och förtrycket som fick honom att kontakta mig inte bearbetas i en bok som gör anspråk på att handla om modern homofobi är skamligt, förbluffande och deprimerande.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 juli 2011

Angeläget om korrektionsvåldtäkter i Aftonbladet

av TOR BILLGREN

Missa inte Karin Alfredssons och Linda Forsells viktiga reportage om fenomenet korrektionsvåldtäkter i Sydafrika. Och missa inte projektet som reportaget är en del av: Dödsorsak: Kvinna.

Nästa vecka har jag en tangerande artikel på tidningens kultursida och i menyn till höger på min Sydafrikablogg har jag samlat fler texter om homosexualitet i Sydafrikansk/Afrikansk kontext.

"Noxolo sover inte"

av TOR BILLGREN

It is dusk on Friday April 29, the eve of 24-year-old Noxolo Nogwaza's funeral. KwaThema is smoky from cooking fires and there's a snap of Highveld winter in the air. Then, the singing. Just a suggestion, form way off, but growing stronger and stronger.

Here they come. About 50 young men and women, toyi-toying down the street towards the Nogwaza family home. They carry a flag that glows with rainbow colours and the words of their song ring out: "uNoxolo akalelang" - Noxolo is not sleeping. The song weaves itself into an anthem for a new struggle: "Even if they beat us, even if they rape us, we are moving forward."

Så inleder Sibongile Nkosi sitt oerhört fina reportage från begravningen av tvåbarnsmodern Noxolo Nogwaza, som våldtogs och mördades förra söndagen, antagligen för att hon var lesbisk. Mönstret är välkänt i Sydafrika och brukar kallas "korrektionsvåldtäkter", eftersom gärningen utförs för att straighta ut kvinnan. Läs resten av Nkosis lysande text i veckans Mail & Guardian (ej ännu på nätet).

________________________
Ordlista
Highveld = platå i centrala Sydafrika
toyi-toyi = joggande "dans", vanlig vid demonstratioiner i Sydafrika

Lesbisk våldtagen och mördad i sydafrikanskt township

av TOR BILLGREN

Så har det hänt igen. En lesbisk kvinna har våldtagits och mördats i ett sydafrikanskt township, antagligen just för att hon var lesbisk. Denna gång i Kwa-Thema i Gautengprovinsen. Omständigheterna är inte helt kända än, så det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Fram till dess kan vi hedra den mördade kvinnan genom att åtminstone uttala hennes namn rätt. Hon hette Noxolo Nogwaza. Så vitt jag vet är det ett xhosanamn, och i så fall uttalas x:et i förnamnet med ett lateralt klick, dvs som när man manar en häst. Är det ett pedinamn uttalas det som ett fonetiskt x, dvs som i Bach.

De gruvliga detaljerna kring mordet finns hos Pink News.

Det finns åtskilligt att säga om villkoren for homosexuella i townshipen. Det finns positiva historier också...

Världen Idag värdefull röst

av TOR BILLGREN

Det stormar alltså på Världen Idag. Den senaste veckan har präglats av rockader i redaktionsledningen och uppgifter om ekonomiska svårigheter.

Under åren som jag har jobbat med den här bloggen har jag rätt ofta kontaktas av människor som upprört uppmuntrat mig att verka och driva opinion för att Världen Idag ska stoppas, att deras presstöd borde dras in, att de borde anmälas hit och dit och så vidare. Jag vet inte hur många gånger jag har tvingats förklara att jag aldrig varit intresserad av något sådant. Syftet med Antigayretorik har varit att bemöta, peka på felaktigheter, skapa debatt, stöta och blöta, erbjuda alternativa tolkningar. Allt som en del i ett öppet samtal om kontroversiella och viktiga frågor. Det är det vi har det fria ordet och det obegränsade utrymmet i bloggosfären till.

Om det går dåligt för Världen Idag är det inte bara en angelägenhet för Ulf Ekman, kristenheten och de anställda, utan för alla som värdesätter ett medieklimat med så många olika röster som möjligt. Jag har sällan samtyckt med Världen Idags utgångspunkter och rapportering – men det är ju just därför den är så viktig. Det är min förhoppning att tidningen reder ut sina problem.

Nya förändringar i Världen Idag-ledningen

av TOR BILLGREN

Turbulensen på Världen Idag fortsätter. Förra veckan kom uppgifter om att tidningen är under stor ekonomisk press, och i förrgår meddelades att Felicia Svaeren får sluta som chefredaktör och ansvarig utgivare. Ny chefredaktör blir Lukas Berggren, som hämtas från tidningens marknadsavdelning (sic!), medan styrelseordföranden Ulf Ekman går in som ansvarig utgivare. Detta betyder att det barnsliga och halstarriga förnekandet av det uppenbara faktum att Livets Ord har en särställning på tidningen äntligen kan upphöra.

Att Felicia Svaeren slutar är väldigt tråkigt. Hon har utvecklat tidningen och givit den journalistisk trovärdighet och integritet. Aktiviteten på den här bloggen är en bra mätare för tidningens positiva utveckling. Under hennes tid har behovet att bemöta tvivelaktig journalistik och populistiska ledare minskat till nära noll. Jag hoppas att hon snabbt hittar en ny uppdragsgivare som förstår att värdesätta de positiva egenskaper som hon har uppvisat som Världen Idag-chef.

Mer läsning om turerna på Världen Idag finns hos bloggaren Haggaj, som verkar ha kommit över högst interna dokument, som publiceras under vinjetten VIDLeaks.