Är celibatet en bluff?

Man får ofta höra att det är den homosexuella handlingen som är synd och moraliskt förkastlig. Aldrig den homosexuella människan, bevars... Det är inte den homosexuella läggningen som fördöms, utan det homosexuella beteendet.

Men håller detta resonemang? För Jesus gör väl i sin undervisning inte skillnad på den synd som äger rum i tanken, och den som verkligen verkställs?

Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. (Matt. 5:27-28).

Hur kan det räcka med att avhålla sig från homosexuella handlingar, om det redan är vid blotta attraktionen som synden uppstår? Hur kan man med gott samvete predika celibat som lösning för de som "brottas med homosexuella känslor"?

Andreasgymnasiet och synden

Ska det kristna Andreasgymnasiet få lära ut att homosexuella handlingar är synd? Frågan är åter aktuell efter att Skolverket nu ifrågasätter om skolans hållning är förenlig med värdegrunden och lagens nolltolerans mot diskriminering. (Dagen skriver också om saken.)

Egentligen intresserar jag mig inte det minsta för begreppet synd. Synd är en teologisk angelägenhet som saknar relevans i sammanhang utanför kyrkan. Det sekulära samhället har lika lite att göra med vad som är att betrakta som synd, som kyrkan har med politik och juridik att göra. Tyvärr blandas begreppet ofta felaktigt in resonemang som har med moral att göra, och det är förmodligen bland annat därför som Skolverket reagerar mot Andreasgymnasiets policy.

En annan anledning är förstås att Skolverket oroar sig över den utsatthet Andreasgymnasiets homosexuella elever oundvikligen upplever av skolans hållning, och om det är rimligt att ungdomar i sin känsligaste ålder ska tvingas uppleva förringande och pressande behandling på grund av faktorer de inte har något inflytande över. Att lära ut att homosexualitet är synd är inte samma sak som att säga att det är fel att kasta snöbollar på mattanterna.

Man kan samtidigt fundera över om det är OK att lära ut att islam är lögn, att kristendom är vidskepelse, att kroniska sjukdomar är ett Guds straff, eller att rullstolsburnas anspråk på bredare trottoarer är samhällsekonomiskt förkastligt och vidrigt.

Var går gränsen?

Den finske prosten Henrik Perret har postat ett långt inlägg om homosexualitet på sin blogg där han lägger ut texten om de nytestamentliga orden malakos och arsenokoites, som brukar påstås handla om homosexualitet. Han försvarar den traditionella synen, och åberopar bland annat Chrys C. Caragounis bok Homoerotik, som jag har skrivit om mycket (bland annat Gubbfantasier om hur andra har sex).

Följ gärna diskussionen i kommentartråden. Signaturen Anders står för det hittills mest intressanta inlägget, som jag med spänning väntar på att Perret ska bemöta.

Henrik, om utlevd homosexualitet verkligen är synd så var går gränsen? Är det okej så länge vi som är homosexuella lever ensamma och tror du i så fall det var det som var Guds mening när han skapade oss? Eller skulle vi ändå tillåtas hitta någon att dela vårt liv med och till och med flytta in under samma tak, för att dela vår vardag, så länge vi sov i skilda kamrar?

Men människan behöver också fysisk närhet, tror du inte det? Somna med huvudet mot sin älskades bröst, höra hans hjärta bulta; känna hans andetag. Uppleva den ömheten och därigenom känna sig behövd, älskad, accepterad och värdefull, för sin egen skull och återgälda den med samma mått.

Hur en sådan ömhet skulle kunna förvandlas till synd ryms inte in i mitt förstånd. Hur ser den Gud ut som skulle sätta homosexuella människor till världen men samtidigt förbjuda dem upplevelsen av parförhållandets kärlek, närhet och glädje och istället påbjuda dem livslång ensamhet, saknad och självförnekelse. Alla människor är väl mer eller mindre söndriga, men tror du ett sådant påbud skulle göra någon mer hel? Skulle det vara kärlekens Gud?

Jag kommer aldrig någonsin att kunna tro det, vad än du och andra skriftlärda säger. Jag undrar bara hur ni riktigt tänker.

Vem är det egentligen som bryter mot "Guds plan"?

Senaste numret av Maranatafolkets tidning Midnattsropet (2007:2) innehåller en märklig ledare av chefredaktören Stina Fridofsson. Först klargör hon Guds plan med människan: att föröka sig och uppfylla jorden. Sedan ondgör hon sig över lesbiska som skaffar barn genom assisterad befruktning.

Men vem är det egentligen som bryter mot Guds plan? Ett lesbiskt par som sätter barn till världen? – – – Eller Stina Fridolfsson som är ogift och barnlös?

Vidare beklagar hon med klassisk maranataretorik lagen om förbud mot aga från 1979:

Faktum är att agalagen tvingades fram på grund av att kärnfamiljen redan var söndervittrad och förstörd. En förtrolig gemenskap mellan föräldrar och barn är förutsättningen för att fostran och tuktan som är anbefalld i Guds eget ord ska kunna tillämpas.

[...]

Inte ens bland kristna, kan man längre tala om nödvändigheten av aga, nödvändigheten av den fostran som ska medföra en fridsfrukt som är rättfärdighet.

Appropå Maranata var det de som var först med att kritisera Ulf Ekmans numera försonliga hållning till Katolska kyrkan. På sistone har även RKTL-mannen Stefan Grevle kritiserat denna hållning i skarpa ordalag, och på sin sajt Sverigepredikan länkar han till en artikel Ekman skrev 1989 i samband med påve Johannes Paulus II besök i Uppsala. Ekman kallar där katolicismen bland annat för "ett religiöst system som är antikristligt" och att samarbetet med katolska kyrkan är "falsk ekumenik". (Här ligger Ekmans svar på Grevles kritik.)

Jag har inget emot att man gör hundraåttiograderssvängar i sina uppfattningar och omvärderar sin tro – jag gör det ofta själv. Men skillnaden mellan mig och religiösa ledare är att jag inte gör anspråk på att stå för den absoluta och odisputabla sanningen...

Tror de inte?

Så ofta man får läsa om Guds straffdomar som ska komma över Sverige och svenskarna på grund av bland annat den positiva lagstiftningen kring homosexualitet. "Tänk på Sodom", får man höra. Hur Gud förstörde Sodom och dödade samtliga invånare på grund av att alla män i staden velat gruppvåldtaga två änglar som gästade Lot. För männens synd, lät Gud döda även alla kvinnor och alla barn - till och med de som låg i sina mödrars liv. De enda som klarade sig var Lot och hans familj, som tipsades om att fly från den syndiga staden medan tid var.

Den fundamentalistiska kristenheten (Maranata, RKTL med mera) ser Sverige som ett Sodom. "Det blir konsekvenser när vi inte lyder Gud", skriver RKTL-mannen Stefan Grevle på sin sajt Sverigepredikan och fortsätter: "Gamla Testamentets domsagor och straffdomar tillhör inte gången tid. Gud agerar." Och Bloggfundamentalisten Thomas Illman skriver att han tror att "det blir lättare för Sodom och Gomorra än för Sverige på domedagen."

Jag ställer mig alltid samma fråga. Varför flyr de inte? Varför gör de inte som Lot? Varför stannar de i Sverige? Varför utsätter de sina familjer för faran att dras med i fallet när Gud straffar Sverige för homosexualiteten? Det faktum att de stannar kvar, kan bara tydas som att de i själen inte tror på sin egen tolkning av Bibeln. Så länge fundamentalisterna bor kvar i Sverige utgör de liberalteologins främsta argument! Tack för ert generösa stöd, Maranata, Grevle, Illman med flera...

Migration med humanitära och eskatologiska aspekter

Världen Idag skrev igår om Operation Jabotinsky – ett projekt som drivs av Livets Ord och kristna sionister i USA som syftar till att hjälpa judar i forna Sovjetunionen att utvandra till Israel.

– De flyger från olika platser i forna Sovjet [säger missionären Sigrid Eilevstjönn]. Vi hjälper dem att hitta dokument, följer de till flygplatsen och har ett antal så kallade ”fiskare” som hittar och motiverar judarna för att åka, och sedan hjälper dem i hela processen att ta sig till Israel. I dag har vi ungefär 110 baser med kontaktpersoner i olika delar av regionen, och många fler som på olika sätt är involverade i arbetet.

Självklart är det bra att hjälpa folk att fly från antisemitism och förtryck – där sådant är ett faktum. Men det finns en annan sida av arbetet som inte redovisas i artikeln – nämligen förvissningen om att Jesu återkomst inte är aktuell förrän judarna är samlade i Israel. Därför är det förstås viktigt att "fiska upp" så många som möjligt, och "motivera dem" att åka. Visst är det ett humanitärt och filantropiskt projekt, men det har också en teologisk dimension, som går ut på att hjälpa Uppenbarelsebokens profetior på traven.

Är det förresten som ibland uppges så, att många av dessa invandrade judar hamnar i bosättningar? Någon som vet?